Jag har något att säga…

Hörrni, nu måste jag skriva av mig lite. Direkt från hjärtat. Inget filter, ingen korrläsning, genomtänkta bilder eller SEO.

Varför bloggar jag?

Jag startade ju bloggen igen för att jag verkligen brinner för det här, att hjälpa andra. Och att skriva. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Så fort jag lärde mig läsa och skriva, skrev jag små berättelser på små lappar. Jag har en hel pärm med dikter jag skrev i högstadiet och gymnasiet.

Jag har alltid jobbat med människor. Jag har varit fackligt aktiv sedan jag satte foten på arbetsmarknaden. Orättvisor och ojämlikhet får mig att se rött. De senaste 10 åren har jag på nära håll fått se, inte bara hur dålig psykvården kan vara, men också hur attityden till sjuka, funktionsvarierade, eller överlag människor som inte är högfungerande och välbeställda har hårdnat och försämrats. Vi ser det i politiken, i bemötandet när man letar bostad, skandalen med Försäkringskassan, ja lite överallt.

Jag hatar det av hela mitt hjärta. Det är så långt ifrån mig, hur jag är uppfostrad, hur jag vill leva och vara och hur mina vänner är.

Det är bakgrunden till just Den Bipolära Resan. Jag vill hjälpa och stötta alla som står där med sin diagnos i handen och undrar: Jaha, vad fan gör jag nu då? Är livet slut nu?

Varför skriver jag det här då?

Jo, jag börjar tröttna lite på mig själv. På tonen. Det är inte jag. Jag hade någon vision om att vara professionell, dela med mig av kunskaper jag samlat på mig, men också samla diverse material på ett och samma ställe, så ni slipper leta över hela världen (nätet) som jag fick.

Visionen har väl inte direkt förändrats i sig, men jag pallar inte att vara så förbannat proffsig och korrekt. Jag är ingen LinkedIn-person. 😂😂😂

Det började kännas som ett jobbigt måste att skriva. Så vill jag inte ha det. Det ska vara kul. Jag vill kunna skriva ihop något medan jag sitter på toa och funderar (IBS, ni vet. Tillbringar mycket tid där. 😉) Jag vill klottra ner några rader när jag kommer på något bra. Jag vill kunna göra faktafyllda inlägg med massor med bra tips ni har nytta av. En salig blandning, helt enkelt. Inte så jävla tillrättalagt.

Så här får det bli

Så. Det var det. Så jag passar på att varna redan nu. Det kommer att bli lite spretigt. Det kommer att sväras. Det kommer att bli skämmigt. Jag kommer att prata om det där ni inte tycker man ska prata om, åtminstone om man är i min ålder och uppåt (nämnde jag att jag har IBS? 😂😂😂). Känner ni att det inte är något för er? Det är lugnt, jag tar inte illa upp.

Jamen dåså. Då är vi överens. Då kör vi då.

Kom och häng med mig här